Bygga bo

I matsalen ska några strax-över-knähöga svarta hyllor inköpas och ställas längs med den ena långväggen. Kommer att prata bra med övriga rummet, tror jag. De brunsilvriga väggarna, det stora svarta matsalsbordet och de mjuka sköna svarta stolarna med vinröd klädsel.

Under trappan i köket har jag börjat hänga upp lite tavlor. Alla utom en har jag målat själv.

I trappan skruvade jag upp en buddhastatyett. En Amitabha.

Natt

Det är natt och jag ligger vaken.
Ensam.
Orörd.

Tider svunna dansar dimmiga danser i mina minnens balsal.
Vad som varit är aldrig åter igen.
En insikt som lämnar mig ömsom av lättnadens glädje leende, ömsom med saknades vemodtår långsamt letande sig nedåt längs min orakade kind.

Känslan för färg och form

Känslan för färg och form.

En del har den. Andra inte.

Och inga blir så sura över att få det påtalat att inte ha den, som de som inte har den.

–

Brittiska vetenskapliga studier har visat att de som får sämst på ett test oftast även är de som trott att de ska få bäst på testet. Självinsikt är alltså omvänt proportionerlig till intelligens/intellektualitet.

Intelligens och intellekt är dessutom proportionerlig självkritik.

Ett sunt sinne ifrågasätter sig självt.

Ett svagt sinne blir lipigt av att ifrågasättas.

 

I mobilen

En app. I mobilen. Nu kan jag skriva tankar i takt med att de kommer. Härligt.

En aning villrådig

Jag har frågat mig varför och ännu inte funnit tillfredsställande svar.

Jag har dock funnit än färre goda anledningar till varför inte, varför vad som är får bestå.

Läget är som det är. Makten att göra något åt det är min. Min orken, lusten och viljan lyser med sin frånvaro.
Det gnager mig.

Jag fick en kommentar här i bloggen. Det var lite … spännande. Att någon som inte är jag läst mina ord kändes både läskigt och häftigt. Inte minst som jag vet att mina ord fortfarande har allt att säga och hela sagan kvar att berätta. Och när så sker, finns här redan ögon…

Jag har stött och blött avsevärt. Jag har ju flera platser på webben där jag dryftar saker. På olika nivåer. Och med olika grad av möjlighet att spåra orden till mig, mig som fysisk person bakom dem.

Den möjligheten är ganska liten här. Det är skönt. Samtidigt trist. För den enda jag vet som kan göra det, är samtidigt den enda jag inte vill ska göra det. Den enda jag inte vill ska läsa de ord som jag vill skriva. De ord som jag lika väl skulle kunna skriva här. Borde skriva här.

Hon är iväg nu.

Jag borde vara okej med att hon är iväg på viset hon är, men då jag vet att hon viger mer tid och energi till folk från förr som sett delar av henne hon aldrig visat mig känner jag mig förfördelad och bortglömd.

Hon hänger kvar i historien, på historiska krokar som fått penetrera hennes kött. Hon har dinglat i dessa slakthus, naken, styckad, hanterad och processad.

Så som hon aldrig tillåtit sig att dingla i mitt.

Tankarna finns ju …

Självklart finns ju tankarna…

Alla vet ju vart jag började mina dagar. I vad mylla mina första rötter stacks ner. Under vad solars strålar jag för första gången öppnade mina ögon. Alla minns ju detta.

Självklart undrar man ibland vad som hade kunnat vara om saker inte var som de är.

Vad hade hänt om jag  fick gå in i köket bakom ryggen på han som bodde i övriga lägenheten?

Vad hade hänt om den där enkelbiljetten hade bokats?

Vad hade hänt om inte månen från ingenstans ramlat ner och gått i tusen och åter tusen bitar?

Vad hade hänt?

Hur skulle världen se ut?

Hade jag haft vett nog att skatta mig lycklig?

Jag jag det?

Hade jag varit  det?

Andas genom vatten

”Andas genom vatten” sa hon.
”Andas genom vatten, det är vad jag kan göra med dig.”

Jag var tyst. Svarade inte.

”Andas genom vatten. Förstår du hur jag menar?” frågade hon.
I tonen fanns något nästan bedjande.

Jag förstod. Jag förstod precis hur hon menade.

Jag vill också kunna andas genom vatten.

Eftermiddagen smakar

Eftermiddagen har en smak av viss sötma.

Sitter på kontoret och det är egentligen bara tio minuter kvar av arbetsdagen, men jag avser att bli kvar lite till. Det kan vara skönt att plusflexa något iallafall någon gång. Gudar ska veta att det är allt annat än osällan. Lönesystemet vet det iallafall redan. Röda siffror kastas i ansiktet på mig där. Jag behöver knappt ens logga in längre. Det räcker att jag går förbi en terminal…

Eftermiddagen smakar dessutom en smula beskt.

Mitt snus är slut och av någon tjofaderittananledning har jag inte med mig något betalkort med vare sig pengar eller kredit i dagens plånbok. Bara ett ICA-kort på vilket det förvisso finns pengar med dock pengar som av någon för mig okänd anledning anses vara indisponibla.
Jag biter ihop. Bokstavligt talat. Under läppen har jag ihopknycklat hushållspapper.

Eftermiddagen smakar dessutom kaffe.

Jag är trött och har så varit hela dagen. Galet trött. Det är jag förvisso om måndagar men idag har det bara varit löjligt. Tiotalet muggar kaffe har varvats med en och en annan varm choklad men likväl är det kaffe jag smakar i min mun. Och doftar hela jag. Jag är en kaffe.

Eftermiddagen har en smak av viss sötma.

Jag är stolt över att ha klarat mig genom en arbetsdag. En hel sådan. Snart en med plusflex.

Jag hatar mitt jobb.

Uppehåll modell längre

Jag har inte bloggat här sedan 2008. jag har haft fullt upp med att tillfriskna från canser.

Men nu är jag tillbaka!

Passade på att migrera bloggen till  ny plattform. Den förra, Bloggis, kändes inte riktigt 2011. helt glömt av lösenord etc till den bloggen men kopierade över texterna hit. Någorlunda, iallafall.

Det är inte viktigt. det viktiga är att det kommer nya inlägg. Och det skall det minsann göra.

Den sorglöses nattsudd

Min personaliserade Google-startsida berättar med hjälp av en halvskärmstor illustration för mig att det är natt i min tidszon. På bilden sitter en liten räv utanför sitt hus och studerar natthimmeln genom en stjärnkikare. Google är gud. Jag behöver alltså inte lyfta på min stackars rumpa och masa mig bort till ett fönster och kika ut mellan fällda persienner. Det är natt. Och jag är vaken. Alltså är jag en nattsuddare.

Hostade till av några smulor Ballerina som fick för sig att hellre bosätta sig i min hals än nere i min mage. Två stora klunkar vatten och halsen är åter fri. Ballerina. Fruktansvärt goda små kex, förutsatt att man inte lever på dem dagligen, då. Vatten. Detta kemiska mirakel. En helt osannolik mix av gaser, med egenskaper såsom inga andra. Flytande vid rumstemperatur utan att vara högexplosiv. Bara en sådan sak!
Och så musik. Och så portionssnus. Vilken sorglös tillvaro.

Jag är sorglös. Jag kan knappt minnas när jag senast mådde sämre än okej. Jo. Jag var tjugosex och hade i en…